Semester

•2012/08/04 • 1 kommentar

Semester…

I min tankevärld är den teoretiska betydelsen av ordet ”semester” = ”ett avbrott från vardagslivets slit; fritid och inte jobb; avkoppling och vila och egentid”!

I verkligheten betyder ”semester” följande:

Extra mycket hushållsarbete

Ûnderstimulerade ungar som vill roas hela tiden

Tvätthögar som förökar sig genom delning

Ogräs som växer så fort man vänder ryggen till

Katter som vill in och vill ut och vill in igen

Regn och ingen sol, jo lite kanske…

Ännu större svårigheter att komma på vad vi ska ha till middag

Barn som inte vill upptäcka något som inte visas på en skärm och måste tvingas

Renoveringsångest

Chokladöverdosering och dessutom glass

”Träna och gå ner i vikt”-ångest

Börja jobba ångest

 

Men…jag vill ändå ha mera semester NUUUUU 😉

 

 

Annonser

INTE bara mamma…

•2012/04/08 • 10 kommentarer

Jag har varit ledig i flera dagar. Oerhört skönt på ett sätt att bara vara med familjen, men samtidigit väldigt frustrerande. Jag längtar verkligen efter egentid. Det är något jag har ont om både till vardags och när jag är ledig. Att vara mamma är underbart, men jag känner också ett stort behov av att bara vara jag, något som inte är helt accepterat.

Varför är det så?

Jag känner själv att jag förväntar mig att mammarollen ska vara något som gör mig hel. Men så enkelt är det ju inte. Att vara mamma betyder i mångt och mycket att man hela tiden åsidosätter sig själv och ser till andras behov först och främst. Även om det inte är direkt uttalat i vårt samhälle idag, så förväntas man ändå som mamma att vara helt oegoistisk i förhållande till sina barn. Men det skulle kräva en ängels tålamod och självuppoffring, och det har inte jag.

Jag vill väldigt mycket. Det är nog en av mina styrkor. Den där drivkraften som får mig att vilja framåt och vidare, veta mer, kunna mer, uppleva mer, bli bättre. Rastlös? Ja kanske det…

Jag älskar mina barn och att få lov att vara mamma är givetvis det finaste som hänt mig. Men jag är också så mycket mer än bara det…

Jag är Jag!

Ingen bra vän…

•2012/04/05 • 3 kommentarer

Jag är så glad för mina vänner- Så tacksam att det finns människor som bryr sig om mig och tycker om mig precis som jag är. Det innebär givetvis inte att mina vänner alltid tycker att jag är underbar. Men jag hoppas dom förlåter mig för mina tillkortakommanden.

Just nu känner jag att jag nog gjort minst två vänner besvikna. Dom har demonstrativt vänt sig bort från mig och svarar inte på mail eller meddelanden. Jag vet faktiskt inte vad jag har gjort. Sanningen är nog snarare den att jag inte gjort någonting. Jag har inte orkat. Livet bara kör på, och jag har sällan tid att göra allt det jag skulle vilja göra. Familjen och jobbet slukar det mesta av tiden. Mestadels känner jag att jag inte ens har tid till mig själv. Hur löser man ett sådant pussel? Hur får man vännerna att förstå att man ändå bryr sig och finns där…alltid?

Det är så tufft att inte räcka till. Men jag gör inte det…så jag är nog ingen bra vän!

Spöken i natten…

•2012/04/02 • Kommentera

Livet galopperar på. Jag har haft så mycket att göra att jag knappt hunnit fundera på var jag står och vad jag vill. Jag bara hänger med och på sätt och vis mår jag faktiskt fantastiskt bra om man jämför med för några år sedan. Men vet jag vad jag vill? Nä!

Nätterna är dock lite jobbiga. Ofta har jag svårt att sova och vaknar tidigt med många spökande känslor. Fast det har gått flera år så saknar jag fortfarande X. Jag vill inte ha honom, men jag saknar honom ändå. Numera känner jag mig aldrig ledsen när jag tänker på honom. Inte ens arg. Allt är OK, men det är lite sorgligt ändå att den där känslan finns kvar.

Spöken i natten…kanske lämnar dom en aldrig riktigt…

Första inlägget för i år…

•2012/01/23 • 4 kommentarer

Tänk att det redan är den 23 januari. Nyss var det jul och jag hade en lång och skön julledighet med barnen. Och sen veckan efter nyår körde allt igång igen. Jag tänkte att det skulle bli jättejobbigt att börja jobba igen, men ärligt talat så är det rätt skönt på sätt och vis. Det ger stadga åt tillvaron och det är kul att komma tillbaka till jobb och träffa sina rara kollegor.

Och nu har det dessutom fallit snö! Helt otroligt. Jag tycker ju att det är dags för vår. Känner absolut begynnande vårkänslor helt utan orsak.

Apropå känslor: Härom veckan var jag på gamla jobb och mötte X i några minuter. Han odlar den bohemiska stilen till fullo. Liknar närmast en eremit. Jag gillar visserligen när killar inte är alltför måna om sitt utseende, men nåt kan man ju göra. Funderar på om hans flickvän verkligen gillar det där? Hur som helst känner jag ingenting mer än ”hej hej, kul att se dig”-typ.

Men för några kvällar sedan såg jag och familjen en skojig film, och en av bihandlingarna i filmen var en spirande romans mellan den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan och en ganska ordinär kille. Jag blev helt tagen. Så underbar kärleken är! Och åh vad jag saknar den känslan…

Vårkänslor var det ja… 🙂

Julefrid i hjärta och sinne

•2011/12/23 • 6 kommentarer

Lillejulaftons morgon:

Dom flesta klapparna är köpta, men som vanligt har jag några kvar och alltid den där känslan av att det är något jag har glömt. Men ändå känns det som om jag varit ute i ovanligt god tid.

Julgranen är klädd och huset är sparsamt julpyntat. Jag kan inte hitta allt julpynt. Undrar just om jag har råkat slänga något förra året…hm.

Men julmaten återstår. Visserligen har jag bakat både kanelbullar och pepparkakor och lussebullar med Solskenet, men resten då? Det blir storhandling idag tror jag :-/

En sak som känns jobbigt är julkorten. Jag har inte lyckats skicka ett enda. Och jag vill ju skicka julhälsningar till alla mina vänner och nära och kära. Hade köpt pyssel och papper så att jag och Solskenet skulle göra egna julkort som vi brukar. Men vi har inte hunnit med, eller inte orkat.

Tänker att mina vänner säkert förstår och att dom vet hur mycket jag tycker om dom iaf…jag hoppas det!

Kanske får det bli nyårskort istället 🙂

God Jul!

Stark och svag på samma gång

•2011/12/15 • 4 kommentarer

Ibland är man tvungen att möta det man räds för, och stirra skräcken i vitögat utan att vika med blicken. Det gjorde jag igår. Det gick bra. Jag är stark och känner mig lugn. Jag klarar att mötas och att prata utan att må dåligt. Det känns oerhört bra. Han är glad och lycklig tror jag. Det är bra. Allt är som det ska vara.

Så varför känner jag mig så tom?